Schäfern är som ”typ” en mycket gammal hund. Man har hittat kranier ända från bronsåldern, det vill säga runt 2000 år f Kr, som till sin utformning är nästan identisk med dagens Schäferhundar.  Från början hölls Schäferhund som vakthund för bostäder och lösdrivande boskap av olika slag, men under de senaste århundradena blev den alltmer en vallande hund för får, en så kallad herdehund, och det är också därigenom den fått sitt namn. Tysk schäferhund har ett ursprung från många olika typer av hundar som användes som vakthund för bostäder och boskap av olika slag. Genom avelsarbetet blev den så småningom mer anpassad till att valla får, en så kallad vallhund. Fåraherde heter på tyska Schäfer, och herdens hund blir därför helt logiskt Schäfer- hund.

Debuten för den moderna Schäferhunden skedde på en utställning i Tyskland 1899, där den uppmärksammades av två män, Max von Stephanitz och Artur Meyer, som sedan kom att bli Schäfertysklands dominerade krafter under många år. MaxStephanitzhistoria
Dessa herrar var mycket entusiastiska och bildade redan 1899 den tyska Schäfer- hundklubben (SV) och man skrev också detta år den första exteriöra och mentala rasstandarden, en standard som med bara marginella ändringar gäller än i dag. När rasklubben fyllde 100 år faställde man den nya anatomiska standarden med några få marginella ändringar till att bli enligt bilden nedan.

Enligt många sakkunniga är det först de senaste 10 till 20 åren som hundarna börjat se ut som den exteriöra delen av standarden föreskriver.

I princip finns inte något arbetsområde som är främmande för en Schäfer. Inte minst dess insatser på tjänste-hundsidan har rönt stor uppmärksamhet. Redan i början av 1900-talet introducerades den som polishund i Tyskland och den fick också många och viktiga uppdrag under första världskriget, där den definitivt befäste sin användbarhet.

Värdens populäraste ras, en mångsidig brukshund

I de flesta länder världen över toppar Schäferhunden år efter år registreringstabellerna som mest köpta hund. Anledningarna är naturligtvis flera, men de många användningsområdena är nog skälet till att så många människor väljer denna ras. Det finns knappast någon uppgift inom hundsporten, eller i samhällets tjänst, som inte en Schäferhund klarar av.

Egenskaper och mentalitet

Enklaste sättet att beskriva en Schäfer är att citera en bit ur standarden:

”En Schäfer skall ha ett jämt humör och ha goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste– och vallhund”.

Man kan säga att den skall utstråla styrka vighet och självsäkerhet samt inge respekt och vara samarbetsvillig. En valp har naturligtvis inte utvecklat alla
En normal Schäfer finner sig tillrätta i de flesta situationer och miljöer. Den har därför inga problem att koppla av i hemmets lugna vrå under förutsättning att den fått tillräcklig motion och stimulans. Inom sin egen flock är den oftast kontaktsökande, och stundtals kelig och ömhetsberoende. Med rätt ledarskap är det inga problem med självständighet.

 

Vardagsliv med Schäferhunden

En Schäfer skiljer sig inte från andra raser när det gäller vardagslivet. Inte heller motionsbehovet skiljer sig från andra brukshundar som bör bestå av dagliga promenader, kombinerat med annan regelbunden motion som till exempel cykel-, jogging-, skidturer (med pulka), eller varför inte simturer på sommaren om man kan ordna detta. Det ungefärliga motionsbehovet är två till 3 timmar om dagen, plus en stunds mental aktivering i form av till exempel lydnadsträning.

Allt sammantaget borgar för att hunden mår bra och orkar utföra det arbete som vi ålägger den, oavsett om det är på det fysiska eller det psykiska planet. Det spelar inte så stor roll hur man aktiverar sin hund, huvudsaken är att man gör det, såvida man inte har en klar målsättning med sin utbildning förstås, som att bli brukschampion, lydnadschampion, bevakningshund, hemvärnshund, räddningshund, draghund, vallhund, eftersökshund eller vad det nu må vara.

Hälsan

De flesta individer är friska och fungerar mycket väl i aktivt arbete. Då det är en arbetande hund är det relativt vanligt med olika skador. Höftledsdysplasi (HD) och armbågsledsdysplasi (ED) förekommer. Då rasen är numerärt mycket stor så förekommer även andra problem, bland annat nedsatt bukspottkörtelfunktion. Rasklubben har omfattande sjukdomsbekämpningsprogram och uppfödarna i klubben avlar endast på sunda djur.

Storlek och utseende

Det är en medelstor hund, något långsträckt, stark och muskulös. Mankhöjd för hanar är 60–65 cm och för tikar 55–60 cm. Vikt för hanar är 30–40 kg och tikar 22–32 kg. Färgen är svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning. Svart sadel och mask.
OBS om schäferhunden.
Det finns inget belägg för att färg utgör en idnikation på mindre sjukdomsärftlighet.
En vit eller svart har inte mindre genetiska förutsättningar att kallas friskare

Hårlaget

Hårlaget finns i två varianter Normal och Långhår. Pälsen består av täckhår och underull. Täckhåret bör vara tjockt, rakt och hårt, samt ligga slätt. Pälsen kräver ingen särskild omsorg utöver att borstas och kammas regelbundet, det ger då möjlighet till kontroll av eventuella sår eller fästingar med mera. Bad eller dusch vid behov, 3–4 gånger per år.

> Svenska Schäferhundsklubben

Svensk Bruksschäfer

Tysk-Schafer-rasstandard Tysk-Schafer2

Tysk-Schafer2

 

> SLU. Genetisk kartläggning av atopisk dermatit hos schäfer

Myleopati (schäfervinglighet)